ajaj.
Trodde först att det var fredag, men det är ju för fasen lördag idag!
Nu har jag varit här i en månad och några dagar, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara min känsla. Men tiden har gått så fort, samtidigt som att det känns om att jag varit här i en hel evighet och att det var ett år sen jag var hemma.
De första två veckorna var jobbiga, riktigt jobbiga. Helt förvirrad i en helt ny stad, nytt språk, nya människor m.m. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, och jag visste definitivt inte hur jag skulle klara av att finna mig i situationen som jag befann mig i.
Jag älskar mitt liv hemma. Jag har helt underbara människor omkring mig, familj, vänner, hundar, bekantar, grannar osv osv. Listan kan göras hur lång som helst. Jag älskar att ha människor omkring mig, det är extremt viktigt för mig och jag älskar att lära känna nya människor.
Friheten att bara kunna ta bilen (jag älskar att köra bil :D), träffa mina underbara vänner och hitta på en massa roliga saker.
Nu har jag fått en vardag här, det känns helt naturligt för mig. Jag tänker inte längre på att ingen pratar svenska, engelskan är så naturlig nu. Det är en fin känsla.
Jag går i skolan, jag går till gymmet, jag träffar nya människor, jag går på stan, jag njuter av att vara i England samtidigt som jag SAKNAR alla där hemma.
Jag har aldrig ens tänkt tanken att bli Au pair, men när mammas vän Si kom med detta förslaget så förändrades allt.
Efter studenten levde jag som i en liten bubbla, livet lekte och jag hade jobb. Hösten kändes liksom så avlägsen. Men när sommaren började lida mot sitt slut så kom verkligheten ifatt.
Nybakad student utan utbildning, vad vill jag egentligen?
Jag visste inte, jag hamnade i timbanken och tänkte fortsätta där ett tag.
Men som sagt, kom in på andra spår när Si föreslog att jag skulle åka till England, min första tanke var NEJ.
Efter mycket, mycket grubblande bestämde jag mig för att åka. Allt gick så himla fort, mycket som skulle fixas.
Helt plötsligt befann jag mig i England.
Jag har nog aldrig varit stolt över mig själv. Men nu måste jag få säga det; jag är stolt över mig själv. Vem som helst kan flytta till ett nytt land, men det krävs mycket av dig själv för att faktiskt klara av det. Man kan inte sitta hemma och vänta på att något ska hända, man måste göra det själv.
Jag är stolt att jag faktiskt har gjort något med mitt liv, för det har jag. Jag är inte bara en utan flera erfarenheter rikare, efter bara 1 månad. Vad händer i Karlskrona på 8 månader? Precis, ingenting.
Jag klandrar absolut inte dem som är kvar där hemma, många av mina underbara vänner är kvar hemma och jag hade själv inte en tanke på att åka.
Men, nu när jag väl sitter här i England är jag glad att jag åkte. Jag har vuxit otroligt mycket, jag har blivit så självständig - jag har blivit tvungen till det.
Jag saknar er så otroligt mycket där hemma, ingen nämnd, ingen glömd. Vissa dagar önskar jag mer än allt annat att jag vore hemma, tryggheten finns där.
Jag är så glad, jag vinner så otroligt mycket på att vara här. Jag är stolt.
Vad har man att förlora? INGENTING, så bara ni ger er tusan på att ni ska klara av det så gör ni det. Passa på, det är NU man har chansen, ta den!
Med kärlek
Nicole
Idag pratade jag med Ebba på skype, lyckligaste hunden nånsin när hon hörde mig! :)
Nickan du ska veta att vi är också stolta över dig det har vi alltid varit. Och det känns fantastiskt att du fångar livet med bägge händerna för så ska man göra! Carpe diem det så vi ofta och det stämmer så väl!
Det låter UNDERBART att höra dina känslor kring beslutet och resan! Och jag känner precis igen dem. Erfarenheterna jag gjorde då under de där månaderna har hjälpt mig i så otroligt många situationer i livet efter det och jag känner fortfarande att det där beslutet att resa till England var nog det bästa beslut jag tagit, och det verkar vara samma för dig - ljuvligt!! Jag blir också stolt över dig hihi! KRAM!
Jag visste det!!! Eftersom jag tycker så mycket om Sophie och hennes familj och så mycket om dig, så tyckte jag att det bara måste bli bra för dig i Exeter! Fast jag led också med dig i början. Man måste ju bara längta hem! Bara man kommer över det värsta, det är så mycket som spelar in. Som nu när du har träffat Ebba, då är det så mycket lättare för er att gå ut tillsammans och lära känna nya kompisar. När Anna pratade om nyttan att komma dit för att bättra på engelskan, så sa jag alltid att den största vinsten är att du blir självständig, att du växer som människa. Nu ser jag att du har börjat växa!! Jag är så glad för din skull! Fortsätt att ta vara på dina dagar där. Och krama två goa pojkar från mej!(familjens minstingar).
